onsdag 15 juli 2020

Monsterbekämpning


I en skreva mellan vår fastighet och grannens växer mängder av något som fascinerat många besökare i trädgården. -"Det ser ut som bambu, vad är det för något?" har varit kommentaren. Och "bambun" är kraftig!

Jätteslide, Reynoutria sachalinensis, heter den och är den större släktingen till parkslide, R. japonica, som naturvårdsverket beskriver som "Snabbväxande med djupgående rötter och bildar täta bestånd. Tränger ut inhemska växtarter, särskilt i fuktiga och näringsrika miljöer. Förändrar hela ekosystem". Parkslide är på listan över invasiva arter och man ombeds rapportera in om man ser den i naturen.

Jätteslide å andra sidan förefaller mindre vanlig och jag har vid något tillfälle läst att den är skildkönad (dvs hon och hanblommor sitter på olika plantor) och att vi i Sverige bara har den ena sorten. Den kan alltså inte bilda frön och sprider sig endast vegetativt. Huruvida det stämmer eller inte, kan jag inte avgöra men hos mig har det aldrig dykt upp fröplantor utan spridningen håller sig inom skrevan.
 
Jätteslide, Reynoutria sachalinensis, som bakgrundsväxt för plantering.

Spridning, ja. Jag har under flera år lyckats hålla tillbaka den längs skrevans ena sida, som avgränsas av en bergssluttning mot grannen, genom att rycka upp de skott som velat ta sig mot mina planteringar. Men eftersom den verkar vilja förlänga sin utbredning än mer, den växer idag på en yta som är c 50-60 kvm, så har jag bestämt mig för att försöka ta bort den. Fullt medveten om att det kommer ta flera år (om det ens kommer lyckas alls).

För drygt tjugo år sedan, gjorde vi om vår infart och i samband med det lades över en meter tjockt grustäcke på jätteslidet, på andra håll kanske 50 cm jord (toppat några år senare med 50 cm sand). Det tog några år, sen växte den tillbaka, genom grus, jord och sand. Så det är ingen växt som ger sig frivilligt och det kommer inte gå att få bort alla rötter genom att gräva. Utmattning alltså, frågan är bara vem som blir utmattad först, jag eller jätteslidet.

De senaste månaderna har jag dragit upp alla uppstickande skott med två-tre dagars mellanrum. Jätteslidet har svarat med att skicka upp ett ökande antal skott, om än något tunnare i tjocklek, över hela ytan. Och jag har dragit bort dem på nytt. 

Två dagar efter senaste rensningen, nya skott på väg upp.

Senaste tanken är att ta bort sanden (som bara var lagd där för lagring) och i och med det avlägsna delar av rötterna, och påskynda utmattningen. Det här kan visa sig alldeles galet, naturvårdsverket avråder från att man försöker gräva bort parkslide, eftersom det kan trigga ny skottbildning. Vi får se, sanden ligger bara på delar av området och grävning i övrigt är inte möjligt. Sanden sållas från rötter och rötterna eldas sedan upp för att förhindra spridning till nytt område. 

Sagt och gjort, grävning påbörjades i veckan och jag blev varse hur mycket upplagrad näring som måste finnas i rötterna (och lååångt ner i marken) när jag såg dem. Men grävningen kommer, förhoppningsvis, ge mig lite andrum innan de mera djupt liggande rötterna skickar upp nya skott.

Jätteslidets rötter, mer än fem cm tjocka löper mellan "rotklumparna" där nya skott bildas.
   
Vi får se om jag om några (många?) år kan gå och rycka enstaka skott ur en matta av vintergröna som växer mellan glest planterade små träd. Det är i alla fall målet.
 
 
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vivor i väntan på våren

Sedan någon månad står de där i butikerna: de små vivorna. En del enkla andra dubbla och fluffiga och alla har lysande vackra färger. Små sk...