Planerar för kommande säsong

I trädgården håller höstfärgerna på som bäst och jag passar på att gå omkring och njuta av det soliga vädret vi har. Sol innebär ju klar himmel och klar himmel innebär kalla nätter så inom kort kommer nog dahliorna svartna och allt fler löv falla från buskar och träd. Bäst att njuta medan tid är.

Stigen genom lunden bakom berget. Både magnolian och eken har börjat skifta i gult.

I närheten står lönnen 'Beni Kawa' med sina höstgula blad som gör att de röda stammarna syns lite mer. Bakom lönnen syns ett höstsilverax som fortfarande blommar (och doftar).

I lunden nere i trädgården riktigt lyser den stora häxalen, på marken blommar tidlösorna.

Dammen är täckt med nät för att förhindra att alltför mycket löv hamnar där. I år kom jag ihåg att stänga av pumpen så att vattnet som cirkuleras inte hindras från att rinna ner i dammen igen av de löv som hamnar i bäckfåran. Förra året tömdes dammen på nästan allt vatten innan jag insåg vad som hände. 

Nätet över dammen är på plats och träden runt omkring skiftar färg. En del har redan börjat fälla sina löv.

Väntar otåligt på att de lökar jag beställt inför nästa år ska levereras. Fick besked för en månad sen att de snart skulle skickas. Har beställt en massa krokusar som jag tror borde ha planterats redan för att det ska vara optimalt, men det går säkert bra ändå. Krokusarna ska bilda öar i gräsmattan framför dammen nästa vår. 

Väntar också på ett större antal tidiga tulpaner. Tanken är att de ska fylla två större krukor som jag ser när jag tittar ut genom köksfönstret. Men eftersom krukorna för tillfället har dahlior i sig och tulpaner kan planteras sent är det ingen fara att de dröjer.

Härliga höstdagar är perfekta till att fundera över vad som ska hända i trädgården till nästa år. Vilka påbörjade projekt behöver slutföras och vilka nya ska startas? Vilka växter måste av olika skäl flyttas, kanske redan nu eller tidigt nästa år, och vilka nytillskott behöver trädgården? Av erfarenhet vet jag att minnet är kort så numera antecknar jag allt i mobilen (och försöker komma ihåg att titta där innan jag gör upp nya planer till våren).

Genom 'Malepartus' vippor skymtar några blommande dahlior.

Allt gott!

Oktoberstart i trädgården

Oktober - höstfärger och lökplantering… Nej, inte i år…

I år fanns det inte möjlighet att vara i trädgården under inledningen av oktober, annat än i tanken. Vilken tur att det ändå nästan alltid finns små stunder när man kan koppla av med en trädgårdstidning (eller två) för inspiration och att alla foton som man tagit under året finns i mobilen. Lite distans öppnar ögonen och nya idéer formas. 

Har under året insett att blodplommonet, Prunus cerasifera i min entréplantering förmodligen inte kommer att vilja hänga med så länge till. Alltfler grenar dör och hela trädet ser lite livlöst ut även om det växer och blommar. Gren och torksjuka? Jag tror inte det, men är inte säker. Det kommer kanske ta flera år innan det ger upp men jag vill ändå förbereda mig (och trädgården) på att det kommer att hända. 

Vårens ljusrosa blomning.

Det kommer att bli svårt att bara ta bort det och omedelbart ersätta med något annat. Även om trädet inte har så grov stam kommer resterna av den och alla ytliga rötter som jag vet finns vara svåra att få bort utan att gräva upp allt i planteringen. Visserligen finns planen på att också ta bort krypoxbärsbuskarna, men inte de växter som växer under trädet.

Det har ju också tagit rätt lång tid för blodplommonet att bli så stort som det är idag vilket skulle innebära att om jag väntar till dess att det ger upp så skulle ersättningen knappast ge samma effekt och entrén skulle se rätt trist ut ett bra tag. Har funderat över en lösning utan att hitta någon som jag tyckt varit bra.

Entréplanteringen från en annan vinkel. 

Det är nu det är så bra med tid för lite ny inspiration (och drömmar). I ett reportage i en trädgårdstidning såg jag en lummig entré, helt olik den i min trädgård men som fick mig att börja fundera över om det inte finns plats för ett ersättningsträd på gräsmattan lite ovanför blodplommonet.

Gräsmattan där brukar bli torr och brun under somrarna och jag har av helt andra skäl funderat på om jag inte ska göra en gång där. Om jag drar gången rätt skulle (kanske) ett mindre träd få plats mellan gången och blodplommonet….hm… frågan är om den tillfälliga distansen till trädgården gör att jag ser möjligheter som inte finns. Men ett mindre träd med smal krona borde fungera och om det planteras nu hinner det ju växa till sig innan blodplommonet ger upp.

Till dess att jag har möjlighet att mäta på plats drömmer jag vidare och låter tankarna jobba med vilket litet träd som skulle kunna passa. Har ett annat körsbärsträd inte långt därifrån och ett äppelträd alldeles intill men vill ändå ha något med fin vårblomning och varför inte fina höstfärger. Är svag för kopparhäggmispel, den skulle kanske funka. Några andra bra idéer? 

Allt gott!

En lyckad flytt

En trädgård blir aldrig färdig, oavsett hur mycket man gör. Särskilt om man är trädgårdsintresserad. Nya idéer kläcks, inspiration från andra trädgårdar omarbetas till att passa den egna trädgården eller så kanske förutsättningar ändras. Oftast är det mindre justeringar som att utöka en plantering, flytta några plantor, anlägga en ny gång etc. 

Ibland måste man flytta något större, som två katsuror på över fyra meter. Alternativet hade varit att såga ner dem för de stod precis där det framtida attefallshuset skulle stå. Förutom katsurorna måste också växthuset bort men eftersom det mest använts under vintern och tidig vår räknade jag med att hitta en alternativ lösning för det.

Växthuset med den ena katsuran synlig längs långsidans mitt

Oktober 2017 sattes spaden i jorden och rotklumparna började bearbetas. Ett par ganska grova rötter fick lov att kapas men som tur var fanns det också många fina små rötter i närheten av stammarna. När träden gick att få loss var jordklumparna dryga metern breda och två-tre decimeter tjocka. En av dem skulle flyttas några meter, den andra kanske sju. Sju jobbiga meter. 

En av två gropar förberedd för plantering

Nu ska den bara flyttas….

Genom att vicka upp dem på ett par brädor och sen dra/hasa dem framåt på brädorna så gick det till slut och de kunde planteras på de förberedda platserna. Tidigare hade de stått nästan som i varsin grop där smältvattnet varje år frös till en tjock iskaka. Nu valde jag istället att plantera dem lite högt i förhållande till omgivande mark för att ge dem bättre förutsättningar.

Var inte helt övertygad om att katsurorna skulle uppskatta att ha blivit flyttade och blev därför riktigt glad när de började skjuta nya blad våren efter. Då visste jag inte att stundande sommar skulle innebära tropiska dagar och nätter, utan regn under flera månader. Men så blev det och tidiga mornar ägnades åt att hålla trädgården vid liv genom att vattna de mest behövande. Katsurorna var direktkvalificerade.

Våren 2018 och jag gladde mig åt katsurornas brunröda bladutspring. De hade klarat vintern!

Både katsurorna och jag klarade den varma sommaren och även efterföljande säsonger. De första två somrarna fick de extra passning men därefter har de klarat sig bra själva och är någon eller kanske till och med några meter högre än när de flyttades. Hur höga de kommer bli får framtiden utvisa. Den ena är enstammig, den andra flerstammig och det sägs kunna påverka. Vi får se. 

Augusti 2019, nästan två år efter flytten

September 2021, fyra år efter flytten och numera med sällskap av ett attefallshus

Trots att jag numera har tre katsuror väntar jag fortfarande på att få känna den berömda pepparkaksdoften som katsuror ska sprida under höstarna. En dag så kommer det kanske.

Men höstfärger då? Vissa år har de haft en antydan till rött men oftast är det mest gula nyanser på bladen innan de faller. Den nyaste katsuran köptes en höst och var då knallröd men även den tonar mer i gult än rött efter etablering. Kanske behöver de tuffare höstar eller mer stress under somrarna för att bli röda hos mig. Fina är de oavsett.

Tidigt oktober 2021 och början till höstfärger

Allt gott!

Trädgården byter sakta skepnad

Oktober och än så länge håller sig frosten borta. Inte så ovanligt i och för sig. Närheten till Östersjön gör höstarna milda och allt oftare dröjer det en bit in i november innan det blir så kallt att det blir frost. Dahliorna håller fortfarande hov i trädgården och så länge jag ser till att klippa bort överblommade så verkar de inte ha något emot att leverera nya knoppar. Med något undantag var de flesta av de riktigt stora dahliorna nya och även om de alla är fina, sticker ’Penhill Watermelon’ ut lite extra.

Tre av tallriksdahliorna ('Otto’s Thrill', 'Penhill Watermelon' och 'Break Out') med en nästan helt överblommad 'Nathalie G' i mitten

Sommarblommorna dröjer sig kvar med enstaka blommor och hade förmodligen orkat länge om jag bara fortsatt vattna och gödsla dem. Vipphortensiorna har börjat skifta färg från vitt till olika nyanser av rosa medan vidjehortensiorna fortfarande är vita. Annars är det inte mycket som blommar.

Eller förresten, de pampiga miskantus-gräsen har sin högtid nu och i trädgården finns flera stora ruggar som blommar för fullt. Även om de inte är lika påtagliga som dahliorna har de sin givna plats i höstträdgården.

Glansmiskantus, Miscanthus 'Malepartus'

I lunden har tidlösorna börjat blomma bland andra marktäckare och jag glömmer för en stund att jag varje sommar tänker att jag borde ta bort dem eftersom bladen vissnar ner så fult. De får vara kvar för stunden, om inte annat för att de skulle vara svåra att ta bort utan att gräva upp hela planteringen.

Tidlösa, Colchicum 'Waterlily'

Vackra blommor i all ära, så här års är det bladen och frukterna som alltmer drar åt sig uppmärksamheten. Delar av trädgården som ”bara” varit gröna sedan vår- och försommarblomningen börjar anta höstfärger. Ännu så länge är det bara lite här och där men är lika fascinerande som första snödroppen, krokusen eller dahlian. 

Varje år är körsbärsbenveden tidigt ute med att skifta färg. Innan frukterna ens hunnit öppna sig helt har bladen blivit vackert röda och när bladen väl fallit hänger frukterna kvar som smycken på grenarna. 

Körsbärsbenved, Euonymus planipes redo för hösten. 

Bukettapelns blad övergår till vackert guldgula vilket gör att de fina små äpplena syns bättre. Om man, som jag, låter bukettapeln växa fritt blir den lika hög som bred och lite gles. Men den kan också klippas till en mer kompakt buske.

Bukettapel, Malus toringo var. sargentii som börjar få höstfärger

En bit in i lunden strålar kopparhäggmispeln i rostgulröda färger och inte långt därifrån en står en trollhassel som är på väg att visa vad den har att erbjuda. Efter ett varmt torrt år som det här brukar färgerna bli lite kraftigare än vanligt och jag hoppas på en riktigt färggrann sorti.

Kopparhäggmispel, Amelanchier laevis och vidjehortensian Hydrangea arborescens 'Annabelle' lyser upp i lunden

Trollhassel, Hamamelis x intermedia 'Arnold Promise'

Men få växter kan mäta sig med färgen hos vildvinet som täcker branten mellan trädgårdens två nivåer. Det fanns här redan när vi flyttade hit och växte då på en spaljé vid husets gavel. Numera slingrar det sig ner för branten och tar sig upp i träd och buskar i en takt som kan vara svårt att hålla jämna steg med. Men när den växlar från grönt till rött är det svårt att klaga.

Vildvin, Parthenocissus vitacea väller ner för branten…

…och slingrar sig upp i det mesta

Det är med blandade känslor man ser höstfärgerna komma. Hösten är så vacker och man har ofta lite mindre att fixa i trädgården vilket ger tid till att pausa och ta in. Samtidigt blir man varse att säsongen är snart över. Hur kunde den gå så fort?

Allt gott!

Dahliafeber — hur gick det?

Trettio nya sorter. Så många blev det. För vem kan motstå vackra bilder på dahlior i alla möjliga olika former och färger? Inte jag. Inte ens trots att jag redan hade en hel del sorter sen tidigare. Men, så fint det skulle bli och redan i slutet av maj och början av juni planterades alla som börjat växa ut i trädgården. (En del, både nya och gamla, vägrade vakna och hamnade därför i komposten.)

För att skapa plats breddades en fyra meter lång plantering med 30 cm och på ett annat ställe ändrades en grusgång så att några extra kvadratmeter planteringsyta blev ledig. Ändå fick de sista dahliorna klämmas ned bland perenner i redan befintliga planteringar.

Under några veckor började och slutade varje dag med snigeljakt för sniglar älskar dahlior och inte kunde jag låta dem ta för sig av mina fina plantor. Det varma, torra vädret och min intensiva jakt gav resultat och jag riktigt såg hur dahliorna växte. Allra bäst växte de som stod fritt och soligt medan de bland perenner fick kämpa mer och i vissa fall flyttas till soligare platser.

Andra veckan i juli slog så de första ut. Snabbast var två dahlior som jag sått själv för några år sedan ur en frömix som heter Bishop's Children. Båda är enkla med mörkt bladverk, den ena med orange blommor (fotot gör den inte rättvisa och den är mer varmorange än bilden visar) och den andra ceriseröda. Blommorna varar ganska kort tid men kommer i mängder och de älskas av fjärilar.

Några dagar senare anslöt 'Creme de Cassis' och 'Creme de Cognac'. Två lite lägre (70 cm) sorter som blommar i massor med tvåfärgade blommor. Baksidan på kronbladen är vinröd hos båda, kombinerat med det rosa hos 'Creme de Cassis' blir intrycket kallt medan det aprikosgula hos 'Creme de Cognac' ger ett varmt intryck. Båda är toppenfina men det tog ett tag för mig att uppskatta färgen hos 'Creme de Cognac' fullt ut.

Från vänster till höger, uppifrån och ner: Bishop's Children x 2, 'Creme de Cassis' och 'Creme de Cognac'

Av de nya dahliorna var 'Wizard of Oz', 'American Dawn', 'Golden Scepter' och 'Bonanza' tidigast. Samtliga blir knappa metern höga och har blommat flitigt. Den vackra rosa blomfärgen och de mörka stjälkarna hos 'Wizard of Oz' knockade mig medan 'American Dawn' inte riktigt har lyckats än. Båda har långa stjälkar som gör dem lätta att ha i buketter. Det är där jag tycker att 'American Dawn' är som bäst, i kombination med andra dahlior.

'Golden Scepter' och 'Bonanza' har också blommat fantastiskt och använts i många buketter. 'Bonanza' är en av favoriterna från årets nykomlingar, den har samma färger som 'Creme de Cognac' och de är kanonfina ihop tack vare de olika formerna. 'Golden Scepter' har en varm gul färg som kan lysa upp vilken bukett som helst. 

'Wizard of Oz', 'American Dawn', 'Golden Scepter' och 'Bonanza'

Om sniglar är ett problem medan plantorna är små (och ibland även senare) är tvestjärtar ett som kommer när blommorna ska slå ut. Har också sett en annan insekt som väldigt ofta sitter på knopparna eller de utslagna blommorna och som jag misstänker sabotera mina dahlior. (Istället för att ta bort dem kanske jag ska ta och fota dem så jag får reda på vad det är för något.) Särskilt ljusare dahlior verkar drabbade.

'Caramel Antique', 'Canary Fubuki' (båda nya för i år), 'Gerry Hoek' och 'Park Princess' har varit särskilt utsatta även om tvestjärtarna ofta gömmer sig i många andra dahlior också. 'Caramel Antique' visade sig vara mer ljusgul än cremevit även om den bleknar och blir mer cremevit med tiden. Vacker och började blomma tidigt, inte så hög kanske 70 cm men det kan bero på läget.

'Canary Fubuki' gör en glad med sin citrongula färg och lite spretiga form. Jag har den i kruka tillsammans med 'Gerry Hoek' och de har båda blommat fint. Nu syns det på bladen att jag borde gödslat mer men det är ju inte dahliornas fel och de fortsätter att bilda knoppar. 'Park Princess' växer på flera ställen i trädgården och blir lika äten oavsett plats vilket är synd för den är egentligen en riktigt fin, inte så hög dahlia. 

'Caramel Antique', 'Canary Fubuki', 'Gerry Hoek' och 'Park Princess'

'Molly Raven' är en vacker men lite busig dahlia med mörkt bladverk som jag tror är relativt ny på marknaden. I alla fall var det svårt att hitta bilder på nätet i våras när jag skulle bestämma mig för vilka dahlior jag skulle beställa. Så varför busig? Jo blommorna varierar från enkla, till stökiga eller (förväntat) dubbla på olika stjälkar. Kanske är det något tillfälligt som försvinner till nästa år. Men, vacker är hon!

'Molly Raven' i olika skepnader

Verkar som om jag faller för lite dova färger likt 'Molly Raven' för flera av de övriga dahlior som blommat hittills har lite mer dämpade färger. Bland dem en som är omöjlig att göra rättvisa med ett foto och en som jag beställde för att den "hade en obeskrivlig färg". Alla tre är nya för i år och håller sig under metern höga.

Den med "obeskrivlig färg", 'Zundert Myster Fox', har inte övertygat än men kanske står den lite illa till. Blommorna varierar från brunorange till aprikosrosa beroende av ålder och kanske sol/värme. Att den skiftar kanske är det som gör den "obeskrivlig". Mina förväntningar var kanske för höga för det är inget fel på den men den är, åtminstone inte i år, något speciellt. 

'Iced Tea' har samma färgskala som 'Zundert Mystery Fox' om man bortser från det brunorangea men har ett mer levande intryck med en svag randning på varje kronblad. Har inte blommat så mycket men har fler knoppar på gång.

'Night Silence' å andra sidan ser ut att vara väldigt snarlik med 'Molly Raven', den har också ett mörkare bladverk. Men i verkligheten är de inte alls lika. Färgen på 'Night Silence' är dämpat mörkt grågammelrosa om det säger något. Helt otrolig, helt omöjlig att fånga och mycket vacker. Om man kan kalla en dahlia sofistikerad så är 'Night Silence' det.

'Zundert Mystery Fox', 'Iced Tea' och 'Night Silence' (stora bilden)

Fler dahlior kom i gång under juli men de som fick lov att flytta pga för skuggig växtplats och de riktigt stora tallriksdahliorna har precis börjat öppna sina knoppar. Förhoppningsvis kommer solen tillbaka och ger lite värme så att jag får se dem blomma. Några har inte ens bildat knoppar än utan låter mig nog vänta till nästa år. Men att trädgårdera är ju många gånger att planera för framtiden så det är okej.

Aldrig tidigare har jag plockat så många buketter som i år och jag har upptäckt att man nästan kan kombinera dahlior nästan hur som helst och med vad som helst. Visst är det lite pyssel med dem men vad gör det när de väl blommar. Hoppas bara att hösten blir lång och frosten håller sig borta.

Allt gott!

Nytillskott - Brokbladig asklönn

Längs tomtgränsen på trädgårdens nedre del växer diverse träd, hortensior och rododendron. Tillsammans bildar de insynsskydd från förbipasserande på vägen utanför och samtidigt en bakgrund till dammen. Vägen är inte särskilt trafikerad men jag vill ge dem som passerar någonting fint att titta på utan att de ser rakt in i hela trädgården.

Fram till förra året växte en japansk skenkamelia, Stewartia pseudocamellia, här och under några år blommade den fint i juli, trots att nytillväxten de sista åren var tveksam och den kämpade med torra bladspetsar och ibland hela blad. Förra året gav den plötsligt upp och alla blad föll av. Vad anledningen var vet jag inte, kanske var det för torrt eller så var den drabbad av någon sjukdom. I våras visade den inga tecken på liv men jag avvaktade ändå fram till midsommar i år innan jag tog bort skelettet.

Skenkamelian när den blommade som bäst

Skenkamelians fina höstfärg

Har funderat ett tag på vad jag skulle ersätta den med — En ny skenkamelia eller något annat? Kom fram till att det bästa var att plantera något annat trots att jag verkligen tyckte om grenbyggnaden, blomningen och höstfärgen. De två rönnarna alldeles i närheten har också fina höstfärger och skenkamelians blomning varar bara några veckor och det skulle vara fint med något som lyste upp bland allt det gröna. Valet föll på en brokbladig asklönn, Acer negundo 'Variegatum'.

Brokbladig asklönn, Acer negundo 'Variegatum'

När jag planterade asklönnen insåg jag att jorddjupet inte var så stort och att marken under var rätt stenig. Kanske var det förklaringen till varför skenkamelian inte ville fortsätta och det blir därför till att passa med vattning de närmaste åren så att asklönnen blir mer långvarig. Eftersom rododendronbuskarna trivs med förutsättningarna så hoppas jag ändå att det ska gå bra.

Med tiden ska asklönnen bli ett mindre träd, i höjd ungefär som ullungrönnen 'Dodong' som den står som granne till. Möjligen kommer deras kronor gå in något i varandra så småningom men det är bara välkommet i så fall. Redan nu ser jag att de vitkantade bladen ger fin kontrast till rönnarna. Jag tror däremot inte att asklönnens höstfärger är något särskilt men det vägs ju upp av rönnarna som blir vackert röda.

Nu går jag och klurar på om det finns någon annan plats där jag kan ha en skenkamelia. Vi får se vad jag kan hitta på.

Allt gott!

Okej, jag ger mig

Av någon anledning dröjde det länge innan jag ens tänkte tanken på att berika min trädgård med två av trädgårdsvärldens mest lovordade växter; vidjehortensian 'Annabelle' och kärleksörten 'Matrona'. Kanske var jag lite tjurig eller så var de bara för lovordade helt enkelt.

Olika sorter av de med 'Annabelle' närbesläktade vipphortensiorna hade dock planterats i trädgården genom åren. Särskilt sorten 'Limelight', med sina limetonade blomklasar och som i och för sig också tillhör de där växterna som "alla" gillar. Men också andra sorter som 'Mustila, 'Pink Diamond' och 'Pinky Winky' för att nämna några. Lättodlade, blomvilliga och fina under hela sensommaren och hösten. Vem behöver 'Annabelle'?

Vipphortensia 'Limelight'

Vipphortensia 'Pink Diamond'

Men så planterade jag då slutligen en 'Annabelle' för två år sedan. Ganska snart köptes en till och förra året ytterligare tre. Nu har jag precis insett att hon är precis det som saknas på flera andra platser... Visserligen kräver hon mer passning med vatten för att trivas och en sommar som den här är det en utmaning som heter duga, men oj vad hon levererar trots att plantorna är unga. Kan man ha för många? Troligen inte. 

Vidjehortensia 'Annabelle' i lunden

'Annabelle' i en plantering längs huset

Vad det gäller kärleksörten 'Matrona' så är historien ungefär densamma. Många olika sorters kärleksört har planterats genom åren och att rådjuren älskar att beta ner kärleksörterna har inte stoppat mig, åtminstone inte sen jag blev bekant med Trico-garden. Framför allt har jag haft en dragning åt de med mörka blad och blommor medan jag fnyst lite åt 'Matrona' som har en mer nedtonad färgskala. Vad är så speciellt med henne?

Två olika kärleksörter som jag tappat bort namnen på

Förra året skulle så entréplanteringen förnyas och jag bestämde mig för att testa 'Matrona' som sällskap till solhatten 'Magnus'. En vanlig kombination om man tittar i trädgårdstidningar som säkert skulle funka även här. I samma plantering sattes också 'Bounty', en något mindre vidjehortensia än 'Annabelle'. 

Entréplanteringen

Helt plötsligt tycker jag att kärleksörterna med mörka blad ser dystra ut medan 'Matrona' briljerar med sina finstämda färger. Än så länge har inte 'Matrona'-plantorna (och inte heller solhattsplantorna) hunnit växa ihop till ett sjok men jag har inte bråttom. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. 

Kärleksört 'Matrona'

I veckan dök leveransen med fler 'Annabelle' och 'Matrona' upp och jag ska vid första bästa tillfälle se till att få ned dem i jorden.

Allt gott!