Dahliafeber — hur gick det?

Trettio nya sorter. Så många blev det. För vem kan motstå vackra bilder på dahlior i alla möjliga olika former och färger? Inte jag. Inte ens trots att jag redan hade en hel del sorter sen tidigare. Men, så fint det skulle bli och redan i slutet av maj och början av juni planterades alla som börjat växa ut i trädgården. (En del, både nya och gamla, vägrade vakna och hamnade därför i komposten.)

För att skapa plats breddades en fyra meter lång plantering med 30 cm och på ett annat ställe ändrades en grusgång så att några extra kvadratmeter planteringsyta blev ledig. Ändå fick de sista dahliorna klämmas ned bland perenner i redan befintliga planteringar.

Under några veckor började och slutade varje dag med snigeljakt för sniglar älskar dahlior och inte kunde jag låta dem ta för sig av mina fina plantor. Det varma, torra vädret och min intensiva jakt gav resultat och jag riktigt såg hur dahliorna växte. Allra bäst växte de som stod fritt och soligt medan de bland perenner fick kämpa mer och i vissa fall flyttas till soligare platser.

Andra veckan i juli slog så de första ut. Snabbast var två dahlior som jag sått själv för några år sedan ur en frömix som heter Bishop's Children. Båda är enkla med mörkt bladverk, den ena med orange blommor (fotot gör den inte rättvisa och den är mer varmorange än bilden visar) och den andra ceriseröda. Blommorna varar ganska kort tid men kommer i mängder och de älskas av fjärilar.

Några dagar senare anslöt 'Creme de Cassis' och 'Creme de Cognac'. Två lite lägre (70 cm) sorter som blommar i massor med tvåfärgade blommor. Baksidan på kronbladen är vinröd hos båda, kombinerat med det rosa hos 'Creme de Cassis' blir intrycket kallt medan det aprikosgula hos 'Creme de Cognac' ger ett varmt intryck. Båda är toppenfina men det tog ett tag för mig att uppskatta färgen hos 'Creme de Cognac' fullt ut.

Från vänster till höger, uppifrån och ner: Bishop's Children x 2, 'Creme de Cassis' och 'Creme de Cognac'

Av de nya dahliorna var 'Wizard of Oz', 'American Dawn', 'Golden Scepter' och 'Bonanza' tidigast. Samtliga blir knappa metern höga och har blommat flitigt. Den vackra rosa blomfärgen och de mörka stjälkarna hos 'Wizard of Oz' knockade mig medan 'American Dawn' inte riktigt har lyckats än. Båda har långa stjälkar som gör dem lätta att ha i buketter. Det är där jag tycker att 'American Dawn' är som bäst, i kombination med andra dahlior.

'Golden Scepter' och 'Bonanza' har också blommat fantastiskt och använts i många buketter. 'Bonanza' är en av favoriterna från årets nykomlingar, den har samma färger som 'Creme de Cognac' och de är kanonfina ihop tack vare de olika formerna. 'Golden Scepter' har en varm gul färg som kan lysa upp vilken bukett som helst. 

'Wizard of Oz', 'American Dawn', 'Golden Scepter' och 'Bonanza'

Om sniglar är ett problem medan plantorna är små (och ibland även senare) är tvestjärtar ett som kommer när blommorna ska slå ut. Har också sett en annan insekt som väldigt ofta sitter på knopparna eller de utslagna blommorna och som jag misstänker sabotera mina dahlior. (Istället för att ta bort dem kanske jag ska ta och fota dem så jag får reda på vad det är för något.) Särskilt ljusare dahlior verkar drabbade.

'Caramel Antique', 'Canary Fubuki' (båda nya för i år), 'Gerry Hoek' och 'Park Princess' har varit särskilt utsatta även om tvestjärtarna ofta gömmer sig i många andra dahlior också. 'Caramel Antique' visade sig vara mer ljusgul än cremevit även om den bleknar och blir mer cremevit med tiden. Vacker och började blomma tidigt, inte så hög kanske 70 cm men det kan bero på läget.

'Canary Fubuki' gör en glad med sin citrongula färg och lite spretiga form. Jag har den i kruka tillsammans med 'Gerry Hoek' och de har båda blommat fint. Nu syns det på bladen att jag borde gödslat mer men det är ju inte dahliornas fel och de fortsätter att bilda knoppar. 'Park Princess' växer på flera ställen i trädgården och blir lika äten oavsett plats vilket är synd för den är egentligen en riktigt fin, inte så hög dahlia. 

'Caramel Antique', 'Canary Fubuki', 'Gerry Hoek' och 'Park Princess'

'Molly Raven' är en vacker men lite busig dahlia med mörkt bladverk som jag tror är relativt ny på marknaden. I alla fall var det svårt att hitta bilder på nätet i våras när jag skulle bestämma mig för vilka dahlior jag skulle beställa. Så varför busig? Jo blommorna varierar från enkla, till stökiga eller (förväntat) dubbla på olika stjälkar. Kanske är det något tillfälligt som försvinner till nästa år. Men, vacker är hon!

'Molly Raven' i olika skepnader

Verkar som om jag faller för lite dova färger likt 'Molly Raven' för flera av de övriga dahlior som blommat hittills har lite mer dämpade färger. Bland dem en som är omöjlig att göra rättvisa med ett foto och en som jag beställde för att den "hade en obeskrivlig färg". Alla tre är nya för i år och håller sig under metern höga.

Den med "obeskrivlig färg", 'Zundert Myster Fox', har inte övertygat än men kanske står den lite illa till. Blommorna varierar från brunorange till aprikosrosa beroende av ålder och kanske sol/värme. Att den skiftar kanske är det som gör den "obeskrivlig". Mina förväntningar var kanske för höga för det är inget fel på den men den är, åtminstone inte i år, något speciellt. 

'Iced Tea' har samma färgskala som 'Zundert Mystery Fox' om man bortser från det brunorangea men har ett mer levande intryck med en svag randning på varje kronblad. Har inte blommat så mycket men har fler knoppar på gång.

'Night Silence' å andra sidan ser ut att vara väldigt snarlik med 'Molly Raven', den har också ett mörkare bladverk. Men i verkligheten är de inte alls lika. Färgen på 'Night Silence' är dämpat mörkt grågammelrosa om det säger något. Helt otrolig, helt omöjlig att fånga och mycket vacker. Om man kan kalla en dahlia sofistikerad så är 'Night Silence' det.

'Zundert Mystery Fox', 'Iced Tea' och 'Night Silence' (stora bilden)

Fler dahlior kom i gång under juli men de som fick lov att flytta pga för skuggig växtplats och de riktigt stora tallriksdahliorna har precis börjat öppna sina knoppar. Förhoppningsvis kommer solen tillbaka och ger lite värme så att jag får se dem blomma. Några har inte ens bildat knoppar än utan låter mig nog vänta till nästa år. Men att trädgårdera är ju många gånger att planera för framtiden så det är okej.

Aldrig tidigare har jag plockat så många buketter som i år och jag har upptäckt att man nästan kan kombinera dahlior nästan hur som helst och med vad som helst. Visst är det lite pyssel med dem men vad gör det när de väl blommar. Hoppas bara att hösten blir lång och frosten håller sig borta.

Allt gott!

Nytillskott - Brokbladig asklönn

Längs tomtgränsen på trädgårdens nedre del växer diverse träd, hortensior och rododendron. Tillsammans bildar de insynsskydd från förbipasserande på vägen utanför och samtidigt en bakgrund till dammen. Vägen är inte särskilt trafikerad men jag vill ge dem som passerar någonting fint att titta på utan att de ser rakt in i hela trädgården.

Fram till förra året växte en japansk skenkamelia, Stewartia pseudocamellia, här och under några år blommade den fint i juli, trots att nytillväxten de sista åren var tveksam och den kämpade med torra bladspetsar och ibland hela blad. Förra året gav den plötsligt upp och alla blad föll av. Vad anledningen var vet jag inte, kanske var det för torrt eller så var den drabbad av någon sjukdom. I våras visade den inga tecken på liv men jag avvaktade ändå fram till midsommar i år innan jag tog bort skelettet.

Skenkamelian när den blommade som bäst

Skenkamelians fina höstfärg

Har funderat ett tag på vad jag skulle ersätta den med — En ny skenkamelia eller något annat? Kom fram till att det bästa var att plantera något annat trots att jag verkligen tyckte om grenbyggnaden, blomningen och höstfärgen. De två rönnarna alldeles i närheten har också fina höstfärger och skenkamelians blomning varar bara några veckor och det skulle vara fint med något som lyste upp bland allt det gröna. Valet föll på en brokbladig asklönn, Acer negundo 'Variegatum'.

Brokbladig asklönn, Acer negundo 'Variegatum'

När jag planterade asklönnen insåg jag att jorddjupet inte var så stort och att marken under var rätt stenig. Kanske var det förklaringen till varför skenkamelian inte ville fortsätta och det blir därför till att passa med vattning de närmaste åren så att asklönnen blir mer långvarig. Eftersom rododendronbuskarna trivs med förutsättningarna så hoppas jag ändå att det ska gå bra.

Med tiden ska asklönnen bli ett mindre träd, i höjd ungefär som ullungrönnen 'Dodong' som den står som granne till. Möjligen kommer deras kronor gå in något i varandra så småningom men det är bara välkommet i så fall. Redan nu ser jag att de vitkantade bladen ger fin kontrast till rönnarna. Jag tror däremot inte att asklönnens höstfärger är något särskilt men det vägs ju upp av rönnarna som blir vackert röda.

Nu går jag och klurar på om det finns någon annan plats där jag kan ha en skenkamelia. Vi får se vad jag kan hitta på.

Allt gott!

Okej, jag ger mig

Av någon anledning dröjde det länge innan jag ens tänkte tanken på att berika min trädgård med två av trädgårdsvärldens mest lovordade växter; vidjehortensian 'Annabelle' och kärleksörten 'Matrona'. Kanske var jag lite tjurig eller så var de bara för lovordade helt enkelt.

Olika sorter av de med 'Annabelle' närbesläktade vipphortensiorna hade dock planterats i trädgården genom åren. Särskilt sorten 'Limelight', med sina limetonade blomklasar och som i och för sig också tillhör de där växterna som "alla" gillar. Men också andra sorter som 'Mustila, 'Pink Diamond' och 'Pinky Winky' för att nämna några. Lättodlade, blomvilliga och fina under hela sensommaren och hösten. Vem behöver 'Annabelle'?

Vipphortensia 'Limelight'

Vipphortensia 'Pink Diamond'

Men så planterade jag då slutligen en 'Annabelle' för två år sedan. Ganska snart köptes en till och förra året ytterligare tre. Nu har jag precis insett att hon är precis det som saknas på flera andra platser... Visserligen kräver hon mer passning med vatten för att trivas och en sommar som den här är det en utmaning som heter duga, men oj vad hon levererar trots att plantorna är unga. Kan man ha för många? Troligen inte. 

Vidjehortensia 'Annabelle' i lunden

'Annabelle' i en plantering längs huset

Vad det gäller kärleksörten 'Matrona' så är historien ungefär densamma. Många olika sorters kärleksört har planterats genom åren och att rådjuren älskar att beta ner kärleksörterna har inte stoppat mig, åtminstone inte sen jag blev bekant med Trico-garden. Framför allt har jag haft en dragning åt de med mörka blad och blommor medan jag fnyst lite åt 'Matrona' som har en mer nedtonad färgskala. Vad är så speciellt med henne?

Två olika kärleksörter som jag tappat bort namnen på

Förra året skulle så entréplanteringen förnyas och jag bestämde mig för att testa 'Matrona' som sällskap till solhatten 'Magnus'. En vanlig kombination om man tittar i trädgårdstidningar som säkert skulle funka även här. I samma plantering sattes också 'Bounty', en något mindre vidjehortensia än 'Annabelle'. 

Entréplanteringen

Helt plötsligt tycker jag att kärleksörterna med mörka blad ser dystra ut medan 'Matrona' briljerar med sina finstämda färger. Än så länge har inte 'Matrona'-plantorna (och inte heller solhattsplantorna) hunnit växa ihop till ett sjok men jag har inte bråttom. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. 

Kärleksört 'Matrona'

I veckan dök leveransen med fler 'Annabelle' och 'Matrona' upp och jag ska vid första bästa tillfälle se till att få ned dem i jorden.

Allt gott!