onsdag 30 september 2020

Ibland undrar jag...

om det bara är jag eller om (alla) andra funkar på ungefär samma sätt?

Oftast känner jag en tillfredsställelse över hur det ser ut i trädgården (eller i alla fall som jag tror att det kommer att se ut i framtiden när plantorna vuxit till sig) eller med den atmosfär som trädgården har. Men så plötsligt känns en plats "fel", kanske för att de växter jag planterat inte riktigt gör som jag tänkt eller för att något saknas. Ibland beror det säkert på att jag ändrat tycke eller smak. Men det kan också vara ett område jag inte sett potentialen i tidigare som blickarna faller på och som bara "måste" förändras. 

Just så var det i vintras när jag stod och kikade ut mot trädgårdens utkanter, där det inte finns någon avgränsning mellan vår fastighet och allmän mark. Delar av marken hade varit upplagringsplats för jord som jag grävt ut i samband med ett annat projekt och nu skulle jorden läggas tillbaka där den hörde hemma. Eftersom jag haft en presenning mellan jorden och marken under slog det mig att ogräset som växer där till stor del förmodligen hade dött (eller åtminstone försvagats). Nog vore det väl synd om jag inte tog tillvara på tillfället att snygga till lite?

Plötsligt blev det bråttom, mitt mantra att "Trädgård är tålamod" stuvades undan och innan jag visste ordet av var allt igång. Spaden sattes i jorden och 40-50 kvm rensades från ogräs. Jorden är huvudsakligen rena sandstrandsanden och allt var väldigt lättgrävt. Tyvärr har vassen hittat hit och har sina huvudrötter lååångt ner i marken och den kommer jag få trötta ut stegvis. Örnbräken, gräs och annat ogräs kunde däremot grävas bort. Flis och löv grävdes ner i jorden och en del växter hittade hit.

Två månader senare, merparten av gräset borta och en del har planterats.

Första tanken var att båda sidor om gången mot vägen skulle ha samma stil. Men förutsättningarna visade sig vara lite olika och dessutom angränsar området till höger om gången till ett lundområde och är väsentligt skuggigare än området till vänster. Så sidorna kommer bli lite olika men kanterna närmast gången mot vägen kommer planteras med samma urval av växter, men inte symmetriskt nödvändigtvis.

Den högra sidan får helt enkelt bli en fortsättning på det befintliga lundområdet. En självsådd hassel lämnades kvar när jag grävde, likaså ett skogsolvon som dumpats här av samma anledning som jorden lagts på vänt. En järnek, som köpts för att ersätta en annan järnek som (jag trodde) dött, fick hitta hit också och lite julrosor som antingen hamnat fel tidigare eller små fröplantor som behövde gallras bort från där de grott.

Till höger om gången, tidigt i våras.
Eftersom en stor björk och lärk skuggar området, kommer det främst vara buskar här omgivna av marktäckare. Några korneller, en idegran och några rododendron. Med tiden kommer marken täckas av lungört och myskmadra. De finns redan i närheten och kommer sprida sig hit, på egen hand eller med hjälp av mig. Några få uppstickande perenner och sen är det (mer än) fullt.
Och i september.

Sett från andra sidan, med nytt gräsklipp.

Den andra sidan kommer hållas mer öppen med växter som klarar sol. Eftersom jag under flera år plågat två havtorn genom att låta dem växa bland det höga gräs och alla örnbräken som tidigare växte här, har jag nu sonat mitt brott och rensat kring dem. De svarade med att växa till sig riktigt bra och kommer få stanna. För att få in vintergrönt har jag också planterat en en och en rododendron. I övrigt är den här sidan än så länge barnkammare åt lite olika växter jag grävt upp eller har på tillväxt av andra anledningar. 

Lustigt nog har de rododendron som jag satte både på den här sidan och den andra klarat sig riktigt bra. Visserligen var de spontana avläggare från rododendron som växer en bit bort i lunden och därför kanske anpassade till förutsättningarna, men jag trodde sanden skulle ge dem en tuff utmaning. Men jag vet ju att många har stor framgång i att odla i sand och ingen kan vara gladare än jag över att mina rododendron verkar trivas här.

Även annat som jag stoppat ner (svårt att kalla det planterat när man bara skyfflar undan lite sand och sen trycker till) på den vänstra sidan har visat sig gilla platsen. En frösådd kopparlönn som stod och stampade i sin kruka har femdubblat sin höjd under sommaren och de kärleksörter jag stoppade ner några rotdelar av har bildat kompakta fina små tuvor. Mer eller mindre har faktiskt allt som hamnat här verkat gilla läget, kanske är det gräsklippet jag lagt på ytan som gjort susen? Nu måste jag bara bestämma mig för vad jag vill ska växa här i framtiden och vad som ska bort av det jag planterat temporärt.

Barnkammaren på vänster sida om gången under september.

Jag måste också bestämma mig för hur jag vill avgränsa områdena från omgivningen, så att inte ogräset växer in på nytt. Stockar eller sten....

En trädgård blir väl aldrig färdig, eller?

Allt gott!

11 kommentarer:

  1. Hej Ulrika!
    Vilken skillnad det blev, och platsen har redan vuxit upp fint. Du har en buske med röda blommor eller bär. Vad är det? Stock eller sten spelar ingen roll, men stocken som ligger där, ser helt ok ut. Nej, det blir aldrig färdigt, och för egen del gillar jag förändring och att göra nytt.
    Ha en trevlig helg /Marika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marika.
      Ja det ser helt annorlunda ut nu, ska bli kul att ta ett foto uppifrån huset senare i höst/vinter och jämföra mot de första bilderna i inlägget. Den buske du undrar över är skogsolvonet som har röda bär just nu.
      Ja, visst är det kul med förändring, gör ju att trädgården utvecklas!
      Ha en fin helg du med!/Ulrika

      Radera
  2. Hej Ulrika,
    Ja, sånn tror jeg mange tenker om sin egen hage. Plutselig får en jo idéer om at en kan endre på ting, og mange ganger blir det bedre etterpå. Vi som har hager har det jo så kult, for vi kan jo endre på hagen så mye vi vil. Det blir spennende å følge hagen din ettersom den utvikler seg.

    Ha det godt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, för några år sedan sa jag till mig själv att trädgården som den var då, med de planteringar som fanns, var så som den skulle vara. Oj, vad fel jag hade! Men som du säger, leder förändringarna till att det (oftast) blir bättre och man har dessutom kul under tiden.
      Allt gott!/Ulrika

      Radera
  3. Nej, färdigt blir det aldrig och det vore ju hemskt tråkigt. Blev ju kanonfint. Stock eller sten, vilket är enklast? Båda passar ju fint in i omgivningen. Stock kanske svårast att frakta men kommer sakta att förmultna till gagn för miljoner nyttiga småkryp.
    Ha det gott

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk t ex vad tråkiga vintrarna skulle bli om man inte kunde planera/drömma om allt man ska göra nästa säsong... Blir nog stockar, sparar stenen till kanter längre in i trädgården. Bra tanke om småkrypen!
      Allt gott!/Ulrika

      Radera
  4. Känner igen det där! Alla dessa projekt :) Jag tror på sten...skulle bli snyggt där. Ja det blir spännande att följa din trädgård framöver....
    Kram Titti

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja projekten tar nog aldrig slut! Men det är ju det som är så kul samtidigt...att utvecklas med sin trädgård.
      Kram Ulrika

      Radera
  5. Insynsskydd är bra! Behövde ta ner en stor, hög och bred granhäck och efteråt kändes trädgårdsrummen nakna och utsatta. Det tog väl 5 år eller så innan en ny smal avenbokshäck var uppe så att det kändes ombonat igen.

    Att gräva upp till 50 kvadrat är att göra just det, även om jorden är sandig. Skillnaden syns väldigt väl och fint blev det. Stock eller sten... Jag har använt grenar och i botten när jag gjort nytt lagt finare grenar som ska få multna - de håller fukt. Men... ..det finns en otäck svamp, honungsskivling. Den trivs med förmultnande ved och den angriper även friska träd och buskar som mycelet stryper. Jag är nu kluven men eftersom det redan finns en massa, gammal död ved i jorden får det bli kvar. Men jag ser att svampen finns där.

    Ha det gott! Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Honungsskivling ja, har den i mer eller mindre hela trädgården. Har kommit in från omgivande natur där stora träd (främst sälg) blivit helt avbarkade nedtill innan de dött. La sågspån och trädgårdsflis som täckning på både planteringar och gångar för några år sedan, och året efter hade honungsskivlingens mycel bildat mattor tillsammans med spånet/fliset. Kändes tungt! Har också använt stockar som avgränsning på många ställen tidigare, och även på dessa brukar det speciella mycelet synas när stockarnas bark släpper. Även när jag gräver i trädgården så kan jag ibland stöta på mycelet.

      Men hittills har jag bara förlorat ett mindre antal träd/buskar pga av honungsskivlingen (ser att myceltrådar finns vid rötterna efter att jag grävt upp plantorna) och är beredd på att den kommer fortsätta ta vissa indivier, men förhoppningsvis inte alla....

      Läste mycket om den i början, och såg att de åtgärder man kunde göra om man redan fått in den i trädgården, var antingen väldigt arbetsintensiva (gräva ner barriärer och byta jorden) eller att vänta ut svampen och inte plantera nytt på måååånga år. Inget av det kändes möjligt.

      Förstår att du känner dig kluven. Jag var helt förtvivlad till en början men har insett att man har två val, antingen ge upp visionerna för trädgården eller försöka ignorera svampen. Av dessa två, känns det som om att ignorera svampen är det mest attraktiva :)

      Allt gott!/Ulrika

      Radera

Vivor i väntan på våren

Sedan någon månad står de där i butikerna: de små vivorna. En del enkla andra dubbla och fluffiga och alla har lysande vackra färger. Små sk...